Vilken sort?

Min kusin från Umeå hörde av sig med gratulationer genom ett meddelande på Facebook. Han undrade om vi hade gjort ultraljudsundersökningen än och fått veta om det skulle bli en svensk eller en fransman.

Jag hade faktiskt inte tänkt på det tidigare - det blir ju faktiskt inte en helt och hållet svensk unge. Närmare bestämt blir det ju lika mycket av varje sort! Tänk, jag ska faktiskt föda halvfranskt!

En klick Paris i Oslo

När jag nu tillbringar mina arbetsveckor i Oslo har jag fått turen att upptäcka "Brasserie France" på Øvre Slottsgsgate inte långt från centralstationen. Det är som en klick Paris mitt i ett kallt höstoslo. Lokalen immiterar väl ett typiskt kvartersbrasseri i Paris och menyn är två-språkig med franska som första alternativ och norska i kursiv och något mindre typsnitt.

Den kvällen som jag gick dit var jag på egen hand och ville äta gott och sunt och inte känna mig uttittad för att jag åt ensam på restaurang. Det fungerade alldeles utmärkt på Brasserie France och dessutom kunde jag drömma mig bort och känna mig lite närmare min fransos.

Jag behöver kanske inte tillägga att priset för min middag nog var det enda som inte var speciellt franskt. Och så kanske servicen också. Parisiska brasseriegarconer kan man ju få skrämselhicka av. På Brasseri France i Oslo är personalen precis som i Paris klädd i svartvita kyparkostymer, men bemöter sina gäster med nordisk vänlighet och lugn. Inte helt fel!

Fransmän och annonser

Idag när jag som vanligt surfade in på Le Monde, låg en helsidesannons som täckte upp hela övre delen av webbbrowsern. Överst kom tidningens logga med datum, ämnesområden osv. Därefter denna gigantiska annons som dessutom var animerad. Det tog mig ett tag att se att det var just en annons och ingen nyhet och jag fick då lov att skrolla ner en god tid för att kunna ta del av nyhetsrubrikerna.

Detta är inte första gången som jag ser en av Frankrikes största nyhetstidningar översvämmas av annonstrams. Härom dagen var hela sidan omgiven av små tecknade figurer på röd bakgrund. Det såg ut som jag surfade på en ren nöjessajt och det var en omöjlighet att få något som helst grafiskt sammanhang. Snacka om att sälja ut sig till max!

Kan det här verkligen vara särskilt smart utifrån ett kundperspektiv? Hos mig som läsare skapar det irritation och förvirring. Och annonsen i sig känns som en inkräktare till min personliga relation till Le Monde. Är det verkligen meningen att man ska tycka att nätupplagan av en morgontidning ska kännas råddig?

Det finns otvivelaktligen en gräns för hur mycket annonser en tidning kan publicera utan att tappa läsares förtroende och intresse. Men är denna gräns fast eller flytande? Hur såg det ut med annonser i dagstidningar för säg 30 år sedan? Kanske är det så att vi konsumenter är på väg att vänja oss och acceptera mer och mer reklaminslag. Kanske är det på den punkten längre gånget i Frankrike.

Fransk biskop sprider okunskap om kondomer och HIV

Biskopen i franska Orléans har nu uttalat sig i kölvattnet efter påvens fördömande av kondom och sagt att kondom inte skyddar mot HIV. "Precis som cigarrettpaket markeras med "Fara" borde vi även märka kondomförpackningar "Ofullständig skydd". Det är allmänt känt och dessutom vetenskapligt visat att HIV-viruset är betydligt mindre än spermien. Det bevisar att kondomen inte är ett hundraprocentigt skydd mot HIV" sa han och lät därmed påskina att latex skulle släppa igenom viruspartiklarna.

Den franska vetenskapseliten var dock inte sen att ge svar på tal och dementera uttalandet samt att understryka att kondom är ett fullgott skydd mot viruset och att detta sedan länge varit vetenskapligt styrkt.

Det är inte första gången den katolska kyrkan i Frankrike far med osanning gällande kondom och HIV. Enligt France Info kom senaste uttalandet från kardinal Trujillo som jämförde kondom med att spela rysk roulette och påstod att vissa studier visar att kondomen har 15-20% genomsläpplighet för HIV.

PS: Dagen efter uttalandet tog biskopen tillbaka vad han sagt.

Canneléer - mmmh

Härom dagen när fästmannen kommit hem med en moule dvs form för canneléer kändes steget plötsligt inte långt till att själv prova att tillverka dessa krämiga och saftiga bakverk som jag hittills bara ätit på restaurang.

Jag surfade fram ett recept på nätet. Det stod "Den som inte respekterar regeln att vispa samman smeten kvällen före, går mot ett säkert misslyckande." Tänk att till och med en ägg- och mjölkbaserad kaka inte ens ska kunna slängas ihop i ett huj i det franska köket, tänkte jag. Men med bra planering går ju det mesta så smeten blev tillredd i hushållsmaskin 20 timmar före gräddning.

Här kommer resultatet (se bild). Utav de i receptet överblivna äggvitorna gjorde jag med lite vispgrädde och en halv apelsin en lätt apelsinmousse som väger upp den lite mastiga cannelén. Syrligenheten i moussen bryter fint av vanilj- och kolasmaken i kakan.

Nästa gång skulle jag gärna smörja med mer lättsaltat eller helt osaltat smör för att inte få så jättetydligt sälta på ytan. Salt i smöret är ju dessutom mer ovanligt i Frankrike än i Sverige.

Mitt emellan Frankrike och Sverige - kulturskillnaderna som slår

Så var man tillbaka i Stockholm och Sverige efter två år i Paris! Så här första veckan slås man av skillnader mellan länderna och insikter om sitt eget hemland.

I Sverige är reklamaffischerna lättlästa och designade. Det finns plats för långa nordiska ben på Stockholms tunnelbana även när man sitter innerst i fyrkanterna. Cheferna har inte egna rum utan sitter ute mitt i kontorslandskapet. Man svarar med förnamn och efternamn när det ringer i telefonen. I Frankrike säger man helt enkelt bara Allo. När man i Sverige efter kort eller lång trogen tjänst slutar för att gå vidare till ett annat företag, bekostar företaget en avskedspresent. På mataffären finns gott om plats vid kassan för att packa i varorna i sin påse. Och så detta eviga småpratande med kollegor och butiksexpiditer. Glada leenden och inställsamhet eller rent av vänlighet var man än kommer. Den känns dessutom äkta. Kanske är det ett storstadsfenomen, men i Paris är det ingen som ägnar en så många ord åt gången.

Man slår på TVn och det pratas engelska. Ingen dubbning här inte. Deckarserier är brittiska och filmer amerikanska. Jag har nog inte tänkt på det tidigare men i Sverige är man faktiskt väldigt anglofil. Förutom när det gäller maten och det är ju förstås en väldig tur.

Några franska vänner till mig var på semester i Stockholm i somras. De var mycket imponerade av vad som erbjöds på restauranger. Någonstans hade det föreställt sig en matkultur i stil med den tyska eller kanske holländska. Det är sant att vi har god klass på maten här i Skandinavien. Bocus kockpris (Bocus d'Or) har kammats hem av skandinaver ett antal gånger.

I väntan på att min fransos ska komma flygande till Arlanda har jag varit och handlat en härlig blandning av svenska och franska råvaror. På Södermalms delikatesser hittade jag ett par av mina favoritostar: Comté och Morbier. Men hur fasen kommer det sig att morbiern är godare i Sverige än i Frankrike? Det är inte första gången jag tyckt det.

Pot de départ

I torsdags hade jag min pot de départ, dvs motsvarande avslutningsfika. Då fikatraditionerna ännu inte nått franskens land, är traditionen istället en sammankomst lunchtid där man tillsammans dricker en pot, alltså ett glas, typ en drink före lunchen, givetvis med diverse tilltugg, vilka kan vara mer eller mindre generösa beroende på hur länge man jobbat på stället. Chips och jordnötter funkar i nödfall, men jag kunde förstås inte låta bli att göra ett gäng tapenadcigarrer med chevresås och två sorters pajer som jag skar i små tilltuggsbitar. Det blev alldeles perfekt. Tapenadsnurrorna var mycket poppis även om de väckte en viss förvåning då de kanske hade väntat sig något mer typiskt svenskt (?).

Enligt mina tidigare erfarenheter förkommer ganska ofta att alkohol serveras under en pot. Allt från cider till rom, men det senare var kanske ett undantag då killen var på väg till Martinique. Min chef sa dock åt mig att inte ta med någon stark alkoholdryck. Med stark menades även vin, så jag handlade joser och svagcider, och glömde snart Beaujolain somlåg och väntade hemma i vinkällaren. Ryktet gör gällande att folk råkat illa ut efter att efteråt ha tagit bilen till eftermiddagsmötet i vilket fall företaget blivit ansvarigt för olyckan. Någon gång har jag sett i inbjudningsmejlet till en företagsfest förlagd till kvällen en vädjan till folk att inte ta bilen tillbaka hem efteråt. Jag har en viss känsla av att fransmän är lite mindre noggranna med att inte dricka om de har planer på att köra hem. Regeln är två glas vin. Då klarar man en kontroll. I Sverige brukar man nog tala om ett glas vin, men å andra sidan är franska vinglas mindre än svenska.

Nåväl, jag hade skickat ut en outlook-inbjudan till ett trettiotal personer. Tjugo till tjugofem dök. Till en pot de départ samlar folk ihop till en present. Inga företagspengar utan var och ens privata plånböcker! Det hade även skett nu. Jag fick ett halsband och ett boulespel för inomhusbruk. Min chef hade tänkt att ett riktigt boulespel skulle väga för tungt till flyget. Efter mitt deltagande i sommaren bouleturnering har jag blivit känd för att ständigt flytta den lilla bollen, le cochonnet, med mina klot. Detta trick är fullt tillåtet men ändå lite upprörande för motsatta laget om det leder till tvära kast i vem som leder. Hur som helst var nog boulespelet är nödvändig present och det blir en trevlig souvenir för mitt år på FT:s SI Client i Guyancourt.

Jag höll ett kort tacktal där jag försökte överrösta någon som inte hade fattat att man skulle hålla klaffen en liten stund och sedan sjöng jag en snapssång på allmän begäran. Det blev stor succé. Jag kände mig djupt rörd av allas visade uppskattning och de fina presenterna. France telecom är ett företag där man lätt blir en del av gänget och där personlig kontakt skattas högt. Min chef såg till och med smått tårögd ut när vi skulle ta avsked i går kväll. Det var för mig över förväntan efter 11 månader långt uppdrag.